Sju svåra år och åtta bedrövelser senare så kom då äntligen nya hårddiskar från WD. Hur länge min NAS levt på lånad tid har jag ingen direkt uppfattning om. Larm om defekta kluster kom nog i oktober. Sedan inleddes jakten på värdiga ersättare och finansiering. I november beställde jag hårddiskarna som efter viss leveranstid landade på mitt bord i början av december. Vad blir det? C:a 2,5 månad från det att jag reklamerade hårddiskarna! Resten är, som man säger; historia.
En rätt så iögonfallande etikett med texten: ”Recertified HARD DRIVE” pryder ena långsidan och inger en strimma av hopp. En närmare granskning av de nyanlända hårddiskarna avslöjar ett par skillnader (förutom att etiketten saknar röd färg som butiksexemplaren); DCM och DCX har nya värden. Vad står dessa beteckningar för? Ingen aning men modell, revision och t.o.m. mikrokoden (fw) är densamma som tidigare. Hoppet dog…
Vad har jag att förlora? Inget! Stoppar in den första hårddisken och väntar på att logga in i gränssnittet på Synology. Och vad ser jag? Jo, disken hittas! Min oro var obefogad. Något har WD kanske* gjort men vad får jag nog aldrig veta, fungerar gör det dock. I skrivande stund håller den sista disken av fyra på att återbyggas och jag har ingen anledning att misströsta. Hoppet är tillbaka och även min NAS! 😀
Här intill illustreras den anonyma och svartvita etiketten på locket. Borta är den blodröda logotypen som man annars förknippas med dessa hårddiskar.
*Medan leveransen dröjde hann det komma två uppdateringar till DSM (NAS OS). Om någon av dessa uppdateringar ensamt bidragit till att kunna identifiera hårddiskarna kan jag bara spekulera i. Det viktiga är att min NAS fungerar. Vem som fixat problemet är av underordnad betydelse.
Too Extreme For You 